O' LUCKY MAN

... eller: Hur man börjar som kaffeförsäljare och slutar som fattig skådis!

Lindsey Andersons episka O' Lucky Man (1973) är flera filmer i en. En komedi om arbetarklassen i Storbrittanien, en poetisk fantasi om drömmar, en poetisk drama om fattigdom, en oväntad spionfilm, en musikal, en meta-film och en cynisk samhällskritisk satir.
Denna film är allt annat än enkel... men... den är så underhållande och rolig att när filmen är slut, så känns det inte som om man har sett en tre timmar (!) lång mästerverk.


1968 så gjorde Lindsey Anderson den fantastiska IF..., en film som gav oss en inblick i den hårda och ambivalenta världen i en brittisk skola. Malcolm McDowell hade huvudrollen som Mick Travis, studenten som följde sina egna regler och som (kanske?) gjorde revolt...
I O' Lucky Man får vi fortsätta följa Mick Travis, som numera befinner sig i den "verkliga" världen utanför skolan och livnär sig genom att sälja kaffe från stad till stad. Det låter kanske som diskbänks realism av den mest deprimerande sorten, men det är allt annat än det. Vi leds in i en fantastiskt surrealiskt resa genom den hycklande och omoraliska världen vi lever i.
Mick Travis är lite av en föregångare till Forrest Gump. Smartare, så klart, men lika naiv. McDowell spelar honom till perfektion. Mick är våran "hjälte", en oppotunistisk ung man som vill vara rik och berömd, men vars naivitet leder honom till undergång.
Vi får följa honom från en sunkig kaffefabrik, till den mest deprimerande strippklubben nånsin, till kanske början av ny världskrig och till maktens korridorer.
Denna film är, som sagt, en episk äventyr, en fantasi där vi slutligen lämnas med frågan: "Vad är det som har hänt?" För denna film, liksom If..., ger inga riktiga svar. Vilket också är dess styrka. Det är som sagt en drömlik värld vi kastas in, som liknar verkligheten, men ändå inte.
Denna film är, enligt mig, Lindsay Andersons bästa film. Rolig så att man nästan börjar gråta, spännande för man har ju verkligen ingen aning vart den ska sluta och med kanske en av de mest överraskande och finaste slutsekvenserna nånsin! Lägg till Alan Price's (The Animals) underbara soundtrack, fylld med låtar som leder oss genom Micks bisarra äventyr... så har du kanske en av de bästa filmerna som har nånsin gjorts!

GONZO SÄGER
10/10.

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

PRINCESS MONONOKE

Fantasin flödar fritt.


Studio Ghibli kan uppfattas som en anime-studio som producerar mycket puttenutt-anime. Gulligt och mysigt i fantasifulla världar. Princess Mononoke(1997) går rakt emot detta och är en relativt skrämmande och väldigt våldsam historia vars tema genomsyras av människans arrogans och lystnad.

I sann Ghibli-anda bjuds tittaren på fantasifulla och magiska inslag och omgivningar. Filmens brister ligger tyvärr i att den har ett lite för långsamt tempo och trots de Ghibliska inslagen så blir man inte riktigt involverad. Då hjälten i filmen, prins Ashitaka, vill hjälpa bägge sidor så blir det svårt att heja på någon.

Animationen är i toppklass och det känns onekligen skönt att luta sig tillbaka mot lite cell-animation istället det CGI-dominerande filmmodet som råder inom animerade filmer idag. Karaktärsdesignen är lika imponerande som skrämmande då man undrar vad som rör sig i huvudet på de anställda på Ghibli-kontoret.

Hur som helst så är filmen sevärd om du gillar både anime och Studio Ghibli men det är ingen film som jag kommer återvända till. Ghibli-titlar som är en garanterad hit och mys i magen är istället My neighbour Totoro, Spirited Away och Nausicää of the Valley of the Wind. Princess Mononoke hamnar i mellanskiktet på Studio Ghiblis kvalitets-skala.

DUKE SÄGER
6/10

BADLANDS

På flykt från lagen.

Om du har sett True Romance och trodde det var en helt orginell och nyskapande film från Tony Scott/Quentin Tarantino så måste jag tyvärr meddela att den är starkt inspirerad av Badlands(1973). Parallellerna är många mellan dessa filmer och jag hyser stor kärlek för True Romance men jag måste säga att inspirationskällan är mycket bra även den.

Det som fascinerat mig mig sjuttiotalsfilmer är deras subtila stämning och hur de utmanar åskådaren. Moderna filmer är övertydliga och litar inte på sin publik ett dyft. I filmer från sjuttiotalet så tvingas du att tänka själv. "Hur kände han där? Åkte de bara därifrån nu? Varför då?" Mycket av den sköna stämningen hanteras i Badlands. Martin Sheen spelar sin roll som brottslingen Kit till perfektion. Trots att han sitter inne med en massa sunda åsikter och inte alls slår mig som en dum kriminell förlorare, så är han utan tvekan en smärre psykopat.

Filmen är väldigt enkel i sig, när jag tänker efter. Kit träffar Holly, de blir kära, deras kärlek blir fördömd av Hollys far. Vad göra? Det som Kit tycker krävs för att få behålla sin Holly. Allt spårar helt och hållet ur för de båda och de blir efterlysta i hela landet.

Tempot är väldigt bra och skådespeleriet lyfter filmen. Martin Sheen bidrar stort till filmens framgång och Sissy Spacek, som i princip aldrig är dålig, flankar honom vädigt bra. Helt klart en av de mest sevärda filmerna från sjuttiotalet.

DUKE SÄGER
7/10

KUNG FU PANDA

Det bästa av två världar: Animation och Kung Fu!

Kung Fu Panda är en liten pärla i animationsdjungeln. Det är en stor tributfilm till klassisk Kung Fu-film samt att den har den charmige pandan Po i spetsen, som Jack Black fyller med värme och humor. Po är en klumpig tjockis med en enorm kärlek till Kung Fu. Han fysik har dock limiterat honom till att jobba åt sin pappa i hans nudelrestaurang. När byns mästare Shifu utlyser att "Drakkrigaren" ska utses så faller lotten av ren tillfällighet på Po. Men det kommer visa sig att det finns inga tillfälligheter.

Kung Fu Panda(2008) bjuder på strålande animation(både CGI och cellanimation), spänning, superbra fightingscener, rolig slapstick, smarta skämt och bra röstinsatser från framför allt Jack Black och Dustin Hoffman. Jag skrattade, fnissade, älskade, och fällde tårar i denna involverande berättelse. Som en blixt från klar himmel så Kung Fu-choppar sig denna filmen rakt in i mitt hjärta.

Snälla, gör inte en andra film! Jag vill behålla det här äventyret oförstört i mitt minne.

DUKE SÄGER
8/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

MACON COUNTY LINE

SE UPP FÖR SHERIFFEN...

Ibland hittar man filmer som överraskar så mycket, att man inte vet vad man ska säga om dem...
MACON COUNTY LINE (1974) är en sådan film. När jag fick se den för några dagar sedan, så hade jag redan en klar uppfattning om den. Lågbudget, white trash film om korrumperade snutar i södra U.s.a som jäklas med några ungdomar som råkar passera en liten stad i the middle of nowhere...
Istället fick jag se film som börjar som en typisk b-film, med massa skratt, snabba bilar, halvnakna kvinnor... och som slutade som en mörk, obehaglig hämndfilm.

Filmen handlar om två bröder, som har bestämt sig för att åka omkring U.s.a under några dagar, innan de ska börja i det militära. De plockar upp en tjej som liftar... och sen bryter helvetet loss...

Att säga mer om den här filmen vore att förstöra den. För den innehåller många överraskningar, som till och med lämnade mig smått chockerad. Styrkan i filmen är sättet den är gjord. Lite av en dokumentär känsla i fotot, bra klippning och framför allt, bra skådespelare.
En annan sak som lyfter filmen är dess kluvna karaktärer. Det finns inga riktiga hjältar eller skurkar. Bara några enkla människor som utsätts för några hemska prövningar. De gör usla beslut som förändrar liv. Och i några fall... även mord. De riktiga bröderna Jesse och Alan Vint spelar de unga bröderna. Och ibland känns det inte som man ser skådespelare, utan två riktiga bröder som skämtar och skyddar varandra. Max Baer Jr spelar sheriffen, vars liv förvandlas till ett helvete. Om det var någon som överraskade mig, så var det han. Hans karaktär är en vanlig småstads sheriff. En bra äkta make, en god far... men också en aning rasistisk och framförallt, impulsiv. Hans karaktär känns inte som den typiske endimensionella sheriffen man alltid har sett i b-filmer. Utan som en riktig människa, som helt enkelt är inte perfekt!

Så... har ni chans att se denna pärlan till hämndfilm... take your shot!

GONZO SÄGER
7/10

NARNIA - PRINS CASPIAN

Bajs är fortfarande avföring även om man paketerar det snyggt.


Min avsky till Narnia - Prins Caspian(2008) tror jag mer kan beskrivas som ett hat. Jag hatar den. Det är ett starkt ord men det känns bra att hata den filmen. Sällan känner jag att jag fått tid stulen från mitt liv. Trailern lovade en stor uppgradering av den svaga första filmen och tankegången i mitt huvud var "Den kan ju inte vara sämre än ettan". Tji fick jag. Jag pinade mig igenom denna asdyra kalkon som inte ens dög till en whitetrash-Thanksgiving. Jag såg den med två kollegor och när vi tröttnat på den fåniga "sagolika" dialogen, det usla skådespeleriet samt det aldrig växlande tempot så började vi göra egna dubbade röster samt kommentera oss igenom resten av filmen. Det vill säga mer än en och en halv timme.

Skådespelarna som spelar barnakvartetten som återvänder till Narnia är så jävla dåliga så jag vill spy. De har ingen nyans överhuvudtaget utan behåller samma ansiktsuttyck genom hela filmen. Lägg dit en äcklig brittisk accent samt att den äldre flickan inte kunde sluta puta med sina jävla läppar eller stänga käften när hon inte sa något.

Allt är bara en tråkig CGI-fest dit man inte vill bli bjuden. Typ som när den minst populära i klassen hade kalas och man tvingades motvilligt att gå dit. Du känner ingen som helst sympati för karaktärerna då de bara är ett gäng störiga jävla barn. Lägg dit pratande grävlingar och en comic relief i form av en fäktande mus dubbad av Eddie Izzard. Stackars C.S. Lewis som fick sin saga, med all potential till bra filmunderhållning, våldtagen av filmmakare som är uppenbart desperata att upprepa Lewis' polare Tolkiens filmatiseringar av Sagan om Ringen.

Snälla, gör inte en tredje film... för helvete!

DUKE SÄGER
2/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse