TROPIC THUNDER

Jag fick värk i käken.

Jag kan inte minnas att jag suttit och skrattat i bilen hem från en biograf någonsin. Efter Tropic Thunder(2008) så var det dock omöjligt att låta bli. Trots att min underkäke värkte. Ben Stiller måste helt enkelt ha ryckt på axlarna och sagt "Fuck it!" för sig själv och sedan skrivit manuset till denna underbara parodi på och välriktade pungspark mot Hollywood. Fast det är inte heller riktigt en parodi utan mer en verklighetsskildring av ett Hollywood som i själva verket är en parodi på sig själv.

Det finns så mycket jag vill beskriva, avslöja och citera ur den här filmen men jag skulle inte kunna leva med mig själv efteråt då jag själv avskyr att få filmer förstörda för mig innan jag sett dem. Låt mig bara säga att Robert Downey Jr. får ha komisk lekstuga och han tar varje sekund till vara. Ensemblen är klockren med Stiller, Black, Baruchel m.fl. Det känns så konstigt att berömma skådisarna eftersom de spelar skådisar i filmen. Ingen försöker vara roligare än de andra utan alla karaktärerna är som kugghjul som får denna komedi att rulla. Oförglömliga repliker fälls, suveräna actionscener och ibland obegripligt absurda dialoger levereras i Tropic fucking Thunder, baby! Gå och se... nu!

DUKE SÄGER
9/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

PATRIK 1,5

Brokeback Mountain för svenskar?

Efter jag sett den andra Arn-filmen så kändes det som att allt hopp var ute för svensk film. Inte långt därefter så såg jag Darling som inte kostade en bråkdel av Arn-filmerna och nytt hopp tändes. Efter Patrik 1,5(2008) så kunde jag pusta ut en stund för även den är en mycket bra svensk film. Gissa vad? Den är enkel! Precis som Darling. Någon svensk filmskapare som ser ett samband? Inte? Nehäpp...

Det som gjorde Brokeback Mountain så otroligt bra var skådespeleriet och den trovärdiga kärleken som Jake Gyllenhaal och Heath Ledger gestaltade. Likaså är det mellan Gustav Skarsgård och Torkel Petersson. I trion av huvudrollsinnehavare ingår också Thomas Ljungman som även han gör väldigt bra ifrån sig. Nog för att Gustav fick en Guldbagge för sin roll i den mediokra Förortsungar, men i rollen som Göran så glänser han.

Det finns ett parti i filmens andra halva då tempot går ner lite väl mycket men det hämtar upp sig igen lagom till slutet. I övrigt så är filmen, som jag sade innan, behagligt enkel. Trailern till filmen har tyvärr lovat en komedi om "två roliga bögar", men det är inte vad filmen är. Allvaret märks mycket mer än komiken så välj din plats och ditt sällskap för att få maximal upplevelse. Osäkra svenskar som väljer att dölja sin genans med skratt på fel ställen kan förstöra mer än ett biobesök.

DUKE SÄGER
7/10.

WANTED

Ett TV-spel baserat på en serietidning?

Jag kan inte hjälpa det... men jag gillade den här filmen. Wanted(2008) är som ett TV-spel. Mycket galen action och om det fanns en Oscar-kategori för tempo så är det läge för nominering. Filmen stannar upp en gång och det är när den nästan är slut. De flesta som kommenterar filmen angriper direkt hur läcker den är visuellt. Ja, det är den väl men jag måste säga att ljudet imponerade mer på mig.

Den största behållningen för mig var ändå James McAvoy. Jag njöt verkligen över hur otroligt kul han hade. Han har själv sagt att han valde rollen för att han inte ville hamna i ett "kostym"-fack. I rollen som den apatiske Wesley Gibson är James både rolig och, efter sin karaktärs uppvaknande, även cool faktiskt. McAvoy satsar stenhårt på sin roll och jag njöt som sagt med honom. Jolie, som ska vara det stora namnet, har en förvånadsvärt liten roll.

Det är "fett med ös" och härligt överdrivna actioninslag kombinerat med underbar ljudmix. Jag var övertygad om att jag skulle få se en ren skitfilm när jag satte mig men tji fick jag.

DUKE SÄGER
6/10.

DARLING

Fingertoppskänsla som tar tag utan att släppa.

Svensk film är tyvärr skit nuförtiden. I stort sett. Vi serveras pretentiösa Hollywood-wannabe-produktioner i stil med Solstorm eller överbudgeterade mediokra filmer i stil med Arn. Emellanåt sticker det ut komedier med hjärta, som svenskarna kan vara ganska duktiga på, som Offside eller en film som vågar göra något nytt i form av När mörkret faller. Sedan från ingenstans så dyker Darling(2007) upp.

Hur definierar man egentligen "bra regi"? Jag anser att det är när du som tittare levereras en historia som hela tiden frambringar känslor hos dig och även efter filmen är slut. Johan Kling gör precis detta med sin film. Han visste precis vad han ville ge mig. Filmen är bara ungefär 80 minuter lång men under denna tid så har jag lidit, skrattat, skämts, rörts och jag nästan skakar när jag tänker på filmen efteråt. För er som minns På kurs med Kurt, som var ett fånigt program från början av åttiotalet kommer känna igen Michael Segerström som är en gigant i sin menlösa karaktär Bernard. Han vann helt rättvist Guldbagge för Bästa manliga huvudroll. Michelle Meadows och de resterande i rollistan gör perfekta insatser. Ingen skådespelare försöker agera bättre än den andra utan alla gör exakt det som behövs för att helheten skall bli enastående.

Jag tänker inte berätta om filmens handling för det behövs inte. Jag kan dock tänka mig att Darling inte är för alla men om du är en av dem som förstår det stora i den så kan du omöjligen låta bli att bli berörd på ett eller annat sätt.

DUKE SÄGER
9/10.

Filmen förtjänar

Hobbykritikernas
utmärkelse

ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT

Ord på papper är ofta bättre än ord i mun.

Den andra Arn-filmen(2008) är i stort sett bara en uppvisning av hur man säger repliker med en känsla istället för att säga vad man känner. Vems fel? Regissören Peter Flinth, så klart. Det är ju i princip inga dåliga skådisar i ensemblen men agerandet är inte trovärdigt på något sätt. Denna andra film verkade utlova mer strider och lite mer fart än sin föregångare. Som Brasse Brännström sade för mer än 20 år sedan "FEL! FEL! FEL! FEL!". Den andra filmen är precis som den första. Prat, prat och prat i två timmar och sedan så är det en slutstrid. Under den här tiden så kan du enkelt pricka av alla efterapningar från Braveheart och Kingdom of Heaven.

Den första filmen var en större behållning för mig ENDAST på grund av att en gammal klasskamrat dök upp helt sonika i en liten roll. Den andra filmen hade EN enda bra scen men jag kan enligt proffessionalitetens alla regler inte avslöja det då jag kanske spoilar något för dig. Filmskaparen eller filmskaparna vill ju gärna att tittaren ska få med sig något när de lämnar biosalongen. Det enda jag kunde tänka på vägen ut var att "Vänta nu... det här var ju Crocodile Dundee 1 och 2! Först var de i Sverige, sen Jerusalem och sen var det slut. Nu var de i Jerusalem, sen Sverige och sen var det slut. Precis som Micheal J. 'Crocodile' Dundee. Tänka sig!"

DUKE SÄGER
4/10.

THE TREASURES OF SIERRA MADRE

En paranoid resa med en portion girighet.

Att se en gammal klassiker från 40-talet brukar alltid vara uppiggande. Du bör inte anse dig själv vara filmintresserad om du inte utforskar den första halvan av 1900-talets filmer. I vissa fall kan det vara svårt att ta in en film som är 50-60 år gammal då skådespeleri etc. var så annorlunda mot idag. Ser man dock tillräckligt många så kan man börja urskilja vad som är bra och mindre bra samt vad som fortfarande håller idag.

The treasures of Sierra Madre(1948) behandlar mänsklig girighet, paranoia och desperation. Två amerikanska män, utfattiga och arbetslösa, driver runt i en liten stad i Mexiko i mitten av 20-talet och försöker bara att överleva dagen. Av en slump träffar de på en gammal man som ägnat i stort sett hela sitt liv åt att gräva efter guld. De båda vännerna lockas av rikedomarna som kan drabba den som verkligen hittar guld men varnas av den gamle mannen att ett stort guldfynd kan få vilken man som helst att förlora mer än han funnit.

Det bästa med den här filmen är skådespeleriet och det totala vänskapliga förfallet som sker huvudkaraktärerna emellan. Filmen visar tydligt hur mänsklig natur kan vända de bästa av vänner mot varandra men även hålla dem samman. Alla tre huvudrollsinnehavare(Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt) gör bra roller och det blir väldigt spännande emellanåt. Om du sett alldeles för få filmer från förr, se den här!

DUKE SÄGER
7/10.

DOOMSDAY

Guilty pleasure när det är som bäst!

Okej... för det första: Den här filmen är inte bra!
Men... det betyder inte att den dålig! Nej, nej... den här filmen är kanske något av det roligaste jag sett i år. Doomsday (2008) är ren och häftig underhållning.

Filmen utspelas i en nära framtid. Ett dödligt virus sprids i Storbrittanien och... äsch, vem bryr sig egentligen, eller hur?
Man ser inte såna här filmer för dess budskap och endimensionella karaktärer. Man ser den för vad den har att erbjuda. Nämnligen: biljakter, explosioner, splatter och massa, MASSA action. Bra action också.
Den här filmen är inget annat än en hyllning till de gamla goda science fiction filmer från 80-talet. Filmer som Escape from New York (1981), The Road warrior (också 1981... vilket år!). Till och med musiken låter som om självaste John Carpenter tog fram sin synth och gjorde en comeback som filmkompositör!
Ja... den här filmen är en pärla. En riktig dum pärla. Med hyfsade skådespelare (bl.a en kaxig Bob Hoskins, en som alltid överspelande Malcolm McDowell och en tuff och sexig Rhona Mitra), sköna one-liners, dum intrig och fantastisk ultravåld.
Som sagt... guilty pleasure! Och det som gör den till en sådan film är dess attityd För den här filmen försöker inte vara något annat än vad den är: en skön b-film. Och såna behöver man också se, då och då...

GONZO SÄGER
7/10.