DARLING

Fingertoppskänsla som tar tag utan att släppa.

Svensk film är tyvärr skit nuförtiden. I stort sett. Vi serveras pretentiösa Hollywood-wannabe-produktioner i stil med Solstorm eller överbudgeterade mediokra filmer i stil med Arn. Emellanåt sticker det ut komedier med hjärta, som svenskarna kan vara ganska duktiga på, som Offside eller en film som vågar göra något nytt i form av När mörkret faller. Sedan från ingenstans så dyker Darling(2007) upp.

Hur definierar man egentligen "bra regi"? Jag anser att det är när du som tittare levereras en historia som hela tiden frambringar känslor hos dig och även efter filmen är slut. Johan Kling gör precis detta med sin film. Han visste precis vad han ville ge mig. Filmen är bara ungefär 80 minuter lång men under denna tid så har jag lidit, skrattat, skämts, rörts och jag nästan skakar när jag tänker på filmen efteråt. För er som minns På kurs med Kurt, som var ett fånigt program från början av åttiotalet kommer känna igen Michael Segerström som är en gigant i sin menlösa karaktär Bernard. Han vann helt rättvist Guldbagge för Bästa manliga huvudroll. Michelle Meadows och de resterande i rollistan gör perfekta insatser. Ingen skådespelare försöker agera bättre än den andra utan alla gör exakt det som behövs för att helheten skall bli enastående.

Jag tänker inte berätta om filmens handling för det behövs inte. Jag kan dock tänka mig att Darling inte är för alla men om du är en av dem som förstår det stora i den så kan du omöjligen låta bli att bli berörd på ett eller annat sätt.

DUKE SÄGER
9/10.

Filmen förtjänar

Hobbykritikernas
utmärkelse

ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT

Ord på papper är ofta bättre än ord i mun.

Den andra Arn-filmen(2008) är i stort sett bara en uppvisning av hur man säger repliker med en känsla istället för att säga vad man känner. Vems fel? Regissören Peter Flinth, så klart. Det är ju i princip inga dåliga skådisar i ensemblen men agerandet är inte trovärdigt på något sätt. Denna andra film verkade utlova mer strider och lite mer fart än sin föregångare. Som Brasse Brännström sade för mer än 20 år sedan "FEL! FEL! FEL! FEL!". Den andra filmen är precis som den första. Prat, prat och prat i två timmar och sedan så är det en slutstrid. Under den här tiden så kan du enkelt pricka av alla efterapningar från Braveheart och Kingdom of Heaven.

Den första filmen var en större behållning för mig ENDAST på grund av att en gammal klasskamrat dök upp helt sonika i en liten roll. Den andra filmen hade EN enda bra scen men jag kan enligt proffessionalitetens alla regler inte avslöja det då jag kanske spoilar något för dig. Filmskaparen eller filmskaparna vill ju gärna att tittaren ska få med sig något när de lämnar biosalongen. Det enda jag kunde tänka på vägen ut var att "Vänta nu... det här var ju Crocodile Dundee 1 och 2! Först var de i Sverige, sen Jerusalem och sen var det slut. Nu var de i Jerusalem, sen Sverige och sen var det slut. Precis som Micheal J. 'Crocodile' Dundee. Tänka sig!"

DUKE SÄGER
4/10.

THE TREASURES OF SIERRA MADRE

En paranoid resa med en portion girighet.

Att se en gammal klassiker från 40-talet brukar alltid vara uppiggande. Du bör inte anse dig själv vara filmintresserad om du inte utforskar den första halvan av 1900-talets filmer. I vissa fall kan det vara svårt att ta in en film som är 50-60 år gammal då skådespeleri etc. var så annorlunda mot idag. Ser man dock tillräckligt många så kan man börja urskilja vad som är bra och mindre bra samt vad som fortfarande håller idag.

The treasures of Sierra Madre(1948) behandlar mänsklig girighet, paranoia och desperation. Två amerikanska män, utfattiga och arbetslösa, driver runt i en liten stad i Mexiko i mitten av 20-talet och försöker bara att överleva dagen. Av en slump träffar de på en gammal man som ägnat i stort sett hela sitt liv åt att gräva efter guld. De båda vännerna lockas av rikedomarna som kan drabba den som verkligen hittar guld men varnas av den gamle mannen att ett stort guldfynd kan få vilken man som helst att förlora mer än han funnit.

Det bästa med den här filmen är skådespeleriet och det totala vänskapliga förfallet som sker huvudkaraktärerna emellan. Filmen visar tydligt hur mänsklig natur kan vända de bästa av vänner mot varandra men även hålla dem samman. Alla tre huvudrollsinnehavare(Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt) gör bra roller och det blir väldigt spännande emellanåt. Om du sett alldeles för få filmer från förr, se den här!

DUKE SÄGER
7/10.

DOOMSDAY

Guilty pleasure när det är som bäst!

Okej... för det första: Den här filmen är inte bra!
Men... det betyder inte att den dålig! Nej, nej... den här filmen är kanske något av det roligaste jag sett i år. Doomsday (2008) är ren och häftig underhållning.

Filmen utspelas i en nära framtid. Ett dödligt virus sprids i Storbrittanien och... äsch, vem bryr sig egentligen, eller hur?
Man ser inte såna här filmer för dess budskap och endimensionella karaktärer. Man ser den för vad den har att erbjuda. Nämnligen: biljakter, explosioner, splatter och massa, MASSA action. Bra action också.
Den här filmen är inget annat än en hyllning till de gamla goda science fiction filmer från 80-talet. Filmer som Escape from New York (1981), The Road warrior (också 1981... vilket år!). Till och med musiken låter som om självaste John Carpenter tog fram sin synth och gjorde en comeback som filmkompositör!
Ja... den här filmen är en pärla. En riktig dum pärla. Med hyfsade skådespelare (bl.a en kaxig Bob Hoskins, en som alltid överspelande Malcolm McDowell och en tuff och sexig Rhona Mitra), sköna one-liners, dum intrig och fantastisk ultravåld.
Som sagt... guilty pleasure! Och det som gör den till en sådan film är dess attityd För den här filmen försöker inte vara något annat än vad den är: en skön b-film. Och såna behöver man också se, då och då...

GONZO SÄGER
7/10.

STAR WARS - THE CLONE WARS

"Mjölka ur konceptet, vi måste."

Syftet med en animerad Star Wars-film måste ju vara att blidka horderna av nördar som inte går till sängs om nätterna utan att be en Lucas-bön om att farbror George skall göra tre filmer till. Eller är det helt enkelt för att det finns så många möjligheter till parallell-historier och utsvävningar i Star Wars-mytologin?

Ett animerat klonkrig har kanske somliga av er redan sett i och med den cell-animerade serien som sändes tre säsonger på TV-kanalen Cartoon Network. Den här datoranimerade långfilmen kör vidare på konceptet och utspelar sig mellan Episod 2 och 3. I spetsen ser vi Obi-Wan och Anakin som leder styrkor av klonkrigare för att eliminera Separatister som gaddat ihop sig mot Republiken. Anakin, som alltid varit den impulsive och bångstyrige får en likasinnad Padawan på halsen vid namn Ahsoka. Mer om handlingen vill jag inte avslöja då det inbitne fanet av naturen vill upptäcka allt själv utan att få det förstört i förväg.

För det första så måste jag säga att den här filmen är oväntat godkänd. Det var upplagt för fiasko men den är bättre än förväntat. Maffiga krigsscener med laserstrålar och allt som hör till Star Wars samt ljussabel-fäktning, så klart.

Tyvärr är filmen alldeles för ojämn. Tempomässigt så är det inget att klaga på ända fram till sista akten då det dalar totalt och slutet förblir antiklimaktiskt. Utöver det så känns det som att hela produktionen har varit ett projektarbete med syfte att få olika viljor igenom samt att fungera i grupp och sedan leverera ett diplomatiskt resultat... typ. Med andra ord så kan filmen inte bestämma sig om den ska vara tuff och hård, vilket den emellanåt är, eller om den ska vara lite lättsam så att de mindre ska tycka om den. Ett praktexempel är den totala skillnad på stämning då krigsscenerna är väldigt bra och Star Wars-världen tar tag i en för att stunden senare brytas tack vare Anakins och Ahsokas förbaskade kommenterande av allt som händer. Det känns som att de båda vet att animatörerna kommer animerade dem ur alla knipor de hamnar i, så därför skämtar de eller kommenterar bort allt. Enerverande.

Animationen kan till en början tyckas hafsig, kantig och ryckig men efter ett tag så kommer man in i det. Om du är ett Star Wars-fan så blir du garanterat underhållen. Om du tyckte de "riktiga" Star Wars-filmerna var endast godkända... se en annan film.

DUKE SÄGER
5/10.

I'M NOT THERE

Välspelad, men ointressant 2...

Jag är faktiskt en stor fan av Bob Dylan. Highway 61 revisited och Blood on the tracks är två av mina allra favorit album.
Så jag var ganska nyfiken på Todd Haynes experimentfilm I'm not there (2007).

Och... ja... visst, den är speciell. Fast... ointressant. Bob Dylan är lite av en enigma. En gåtfull person som är svår att få rätt på. Många har försökt analysera honom och hans texter, i försök att få reda på sanningen på människan Dylan. Han är en mytomspunnen man... och den här filmen försöker inte att ge en verklig bild av Dylan.
Genom att låta sex olika skådespelare spela Dylan, eller, "Dylan", så låter Todd Haynes oss själva att bilda vår egen uppfattning om honom. Vem är han egentligen?

Sanningen är att jag orkar faktiskt inte bry mig. Denna film är pretentiöst och poänglös som bara en studentfilm kan vara. Fylld med tafflig symbolik och scener som ibland inte leder till nåt.
Alla som spelar "Dylan" gör fenomenala prestationer ( speciellt Cate Blanchett och Heath Ledger, som den kvinnliga sidan av Dylan, respektive stjärnan Dylan). Men i slutändan så betyder det inte så mycket. För när väl filmen är slut så finns det bara en sak jag tänker på: Att vara Bob Dylan måste väl vara en aning mer spännande och underhållande än denna film?


GONZO SÄGER
4/10.

IN THE VALLEY OF ELAH

Välspelad, men ointressant 1...

För några år sen så fick Paul Haggis ett gigantiskt genombrott med den Oscarsbelönade Crash (2005). Jag var nog en av de som tyckte att filmen var ganska bra första gången jag såg den. Andra gången jag såg den... inte lycka bra. Välspelad, men fylld med klichéer Så... jag hade väl inte några gigantiska förväntningar på In the valley of Elah (2007).

En morgon får den f.d. soldaten Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) ett samtal, om att hans son är försvunnen. Det Hank inte visste var att sonen, som varit i Irak i 18 månader, var precis tillbaka. Och att han har försvunnit... i sitt eget hemland.

Det är inledningen på det som kunde ha varit en spännande och stark thriller. Istället fick jag se en halvtråkig film, som är fylld med dålig symbolik (den upp- och nedvända flaggan i inledningen och slutet fick mig att skratta lite) och de typiska klichéerna från alla snutfilmer man har nånsin sett.
Visst är den välspelad. Tommy Lee Jones gör kanske en av sina bästa rollprestationer. Och Charlize Theron, i rollen som en polis som hjälper Hank, gör också en bra prestation. Trots att hennes roll är klichén jag nämnde innan.
Nu vill jag inte få er att tro att filmen är en kalkon. Så är det faktiskt inte. Den innehåller några fantastiska scener och den är lite spännande, speciellt när man får reda på sanningen bakom försvinnandet. Den är bara ointressant. Den skulle lätt ha kunnat vara en miniserie man såg på tv.


GONZO SÄGER
5/10.

THE MUMMY: TOMB OF THE DRAGON EMPEROR

Stark kandidat till årets sämsta film...

Jepp... så dålig är den. Först måste jag säga att jag har inget emot de två första Mumien filmerna. De är varken bra eller dåliga. Bara... meh. De är såna typ av filmer som man glömmer medan man ser de.
Men denna film... oj, oj, oj! Usla effekter, usla skådespelare, usel manus och usel regi. Det finns inga bra saker att säga om den här filmen.
Det var hemskt att se så fantastiska skådisar som Maria Bello (Autofocus, History of violence) och Anthony Wong (Exiled, Hard Boiled, Infernal affairs), försöka leverera så usla repliker med känsla. Men... det kanske finns vissa av er som är sugna på att se Brendan Fraser göra en av de uslaste rollprestationer på bio i år eller se Jet Li förvandlas till en usel animerad trehövdad drake... se då denna film. Fast ni kan lika gärna slänga era pengar i sjön.
Nä... gör så här istället: Om ni är sugna på en riktig bra äventyrsfilm... hyr Jakten på den försvunna skatten istället. Och håll er så långt borta ni kan från denna hemska kalkonfiaskon till film...

GONZO SÄGER
0/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

ROYAL FLASH

En feg mans galna resa...

Royal Flash (1975) är en liten pärla till film. Ingen mästerverk, det är ju trots allt Richard Lester (Superman 2 & 3) som har regisserat. Ingen regissör som är direkt känd för att göra direkta klassiker. Actionscenerna är rätt så taffliga. Humorn är barnslig och låg. Men vet ni vad? Det gör veeeerkligen inget.

Kapten Harry Flashman, spelad med glädje av Malcolm McDowell, är kanske en av de fegaste soldaterna i jorden. En man som hellre ljuger sig igenom ett slag, än att kämpa som en man. En person som av enbart tur har lyckats hålla sig levande och bli kapten. Med andra ord: en slemmig orm.


Filmen är baserad på George MacDonald Frasiers andra bok i serien om Harry Flashman. I denna historia får vi följa kapten Flashman genom en rad olika äventyr. Efter ett möte med den fruktade Otto von Bismarck, spelad av Oliver Reed, så hamnar Flash i en liten Europeisk land, där han får spela rollen som prins. Alla verkar veta vad som händer bakom kulisserna och vilken sorts komplott alla verkar sätta igång... förutom Flash, som går med på det hela, enbart för att kunna få en chans att ligga med prinsessan, spelad av Britt Ekland.
Det här är verkligen 100% guilty pleasure. Filmen hade nog inte varit så underbar och rolig om det inte hade varit för McDowells excellenta komiska timing. Att se honom ljuga sig igenom den ena dödliga situationen efter den andra... ja, jag grät lite. Så mycket skrattade jag. Lägg till också Britt Ekland, som oväntat nog är sjuk rolig som den iskalla och hämmade prinsessan. Och Oliver Reed som den ondskefulle Bismark... ett skådespel av enbart ondska. Ja... vet ni vad? Alla i denna film är magnifika. De verkar veta att är med i en fluffig film, men ger ändå 100%. Ja, denna film är verkligen inget mästerverk. Men ändå sjukt roligt. För skådespelarnas skull... ge den en chans!

GONZO SÄGER
6/10