TROPIC THUNDER

Jag fick värk i käken.

Jag kan inte minnas att jag suttit och skrattat i bilen hem från en biograf någonsin. Efter Tropic Thunder(2008) så var det dock omöjligt att låta bli. Trots att min underkäke värkte. Ben Stiller måste helt enkelt ha ryckt på axlarna och sagt "Fuck it!" för sig själv och sedan skrivit manuset till denna underbara parodi på och välriktade pungspark mot Hollywood. Fast det är inte heller riktigt en parodi utan mer en verklighetsskildring av ett Hollywood som i själva verket är en parodi på sig själv.

Det finns så mycket jag vill beskriva, avslöja och citera ur den här filmen men jag skulle inte kunna leva med mig själv efteråt då jag själv avskyr att få filmer förstörda för mig innan jag sett dem. Låt mig bara säga att Robert Downey Jr. får ha komisk lekstuga och han tar varje sekund till vara. Ensemblen är klockren med Stiller, Black, Baruchel m.fl. Det känns så konstigt att berömma skådisarna eftersom de spelar skådisar i filmen. Ingen försöker vara roligare än de andra utan alla karaktärerna är som kugghjul som får denna komedi att rulla. Oförglömliga repliker fälls, suveräna actionscener och ibland obegripligt absurda dialoger levereras i Tropic fucking Thunder, baby! Gå och se... nu!

DUKE SÄGER
9/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

PATRIK 1,5

Brokeback Mountain för svenskar?

Efter jag sett den andra Arn-filmen så kändes det som att allt hopp var ute för svensk film. Inte långt därefter så såg jag Darling som inte kostade en bråkdel av Arn-filmerna och nytt hopp tändes. Efter Patrik 1,5(2008) så kunde jag pusta ut en stund för även den är en mycket bra svensk film. Gissa vad? Den är enkel! Precis som Darling. Någon svensk filmskapare som ser ett samband? Inte? Nehäpp...

Det som gjorde Brokeback Mountain så otroligt bra var skådespeleriet och den trovärdiga kärleken som Jake Gyllenhaal och Heath Ledger gestaltade. Likaså är det mellan Gustav Skarsgård och Torkel Petersson. I trion av huvudrollsinnehavare ingår också Thomas Ljungman som även han gör väldigt bra ifrån sig. Nog för att Gustav fick en Guldbagge för sin roll i den mediokra Förortsungar, men i rollen som Göran så glänser han.

Det finns ett parti i filmens andra halva då tempot går ner lite väl mycket men det hämtar upp sig igen lagom till slutet. I övrigt så är filmen, som jag sade innan, behagligt enkel. Trailern till filmen har tyvärr lovat en komedi om "två roliga bögar", men det är inte vad filmen är. Allvaret märks mycket mer än komiken så välj din plats och ditt sällskap för att få maximal upplevelse. Osäkra svenskar som väljer att dölja sin genans med skratt på fel ställen kan förstöra mer än ett biobesök.

DUKE SÄGER
7/10.

WANTED

Ett TV-spel baserat på en serietidning?

Jag kan inte hjälpa det... men jag gillade den här filmen. Wanted(2008) är som ett TV-spel. Mycket galen action och om det fanns en Oscar-kategori för tempo så är det läge för nominering. Filmen stannar upp en gång och det är när den nästan är slut. De flesta som kommenterar filmen angriper direkt hur läcker den är visuellt. Ja, det är den väl men jag måste säga att ljudet imponerade mer på mig.

Den största behållningen för mig var ändå James McAvoy. Jag njöt verkligen över hur otroligt kul han hade. Han har själv sagt att han valde rollen för att han inte ville hamna i ett "kostym"-fack. I rollen som den apatiske Wesley Gibson är James både rolig och, efter sin karaktärs uppvaknande, även cool faktiskt. McAvoy satsar stenhårt på sin roll och jag njöt som sagt med honom. Jolie, som ska vara det stora namnet, har en förvånadsvärt liten roll.

Det är "fett med ös" och härligt överdrivna actioninslag kombinerat med underbar ljudmix. Jag var övertygad om att jag skulle få se en ren skitfilm när jag satte mig men tji fick jag.

DUKE SÄGER
6/10.

DARLING

Fingertoppskänsla som tar tag utan att släppa.

Svensk film är tyvärr skit nuförtiden. I stort sett. Vi serveras pretentiösa Hollywood-wannabe-produktioner i stil med Solstorm eller överbudgeterade mediokra filmer i stil med Arn. Emellanåt sticker det ut komedier med hjärta, som svenskarna kan vara ganska duktiga på, som Offside eller en film som vågar göra något nytt i form av När mörkret faller. Sedan från ingenstans så dyker Darling(2007) upp.

Hur definierar man egentligen "bra regi"? Jag anser att det är när du som tittare levereras en historia som hela tiden frambringar känslor hos dig och även efter filmen är slut. Johan Kling gör precis detta med sin film. Han visste precis vad han ville ge mig. Filmen är bara ungefär 80 minuter lång men under denna tid så har jag lidit, skrattat, skämts, rörts och jag nästan skakar när jag tänker på filmen efteråt. För er som minns På kurs med Kurt, som var ett fånigt program från början av åttiotalet kommer känna igen Michael Segerström som är en gigant i sin menlösa karaktär Bernard. Han vann helt rättvist Guldbagge för Bästa manliga huvudroll. Michelle Meadows och de resterande i rollistan gör perfekta insatser. Ingen skådespelare försöker agera bättre än den andra utan alla gör exakt det som behövs för att helheten skall bli enastående.

Jag tänker inte berätta om filmens handling för det behövs inte. Jag kan dock tänka mig att Darling inte är för alla men om du är en av dem som förstår det stora i den så kan du omöjligen låta bli att bli berörd på ett eller annat sätt.

DUKE SÄGER
9/10.

Filmen förtjänar

Hobbykritikernas
utmärkelse

ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT

Ord på papper är ofta bättre än ord i mun.

Den andra Arn-filmen(2008) är i stort sett bara en uppvisning av hur man säger repliker med en känsla istället för att säga vad man känner. Vems fel? Regissören Peter Flinth, så klart. Det är ju i princip inga dåliga skådisar i ensemblen men agerandet är inte trovärdigt på något sätt. Denna andra film verkade utlova mer strider och lite mer fart än sin föregångare. Som Brasse Brännström sade för mer än 20 år sedan "FEL! FEL! FEL! FEL!". Den andra filmen är precis som den första. Prat, prat och prat i två timmar och sedan så är det en slutstrid. Under den här tiden så kan du enkelt pricka av alla efterapningar från Braveheart och Kingdom of Heaven.

Den första filmen var en större behållning för mig ENDAST på grund av att en gammal klasskamrat dök upp helt sonika i en liten roll. Den andra filmen hade EN enda bra scen men jag kan enligt proffessionalitetens alla regler inte avslöja det då jag kanske spoilar något för dig. Filmskaparen eller filmskaparna vill ju gärna att tittaren ska få med sig något när de lämnar biosalongen. Det enda jag kunde tänka på vägen ut var att "Vänta nu... det här var ju Crocodile Dundee 1 och 2! Först var de i Sverige, sen Jerusalem och sen var det slut. Nu var de i Jerusalem, sen Sverige och sen var det slut. Precis som Micheal J. 'Crocodile' Dundee. Tänka sig!"

DUKE SÄGER
4/10.

THE TREASURES OF SIERRA MADRE

En paranoid resa med en portion girighet.

Att se en gammal klassiker från 40-talet brukar alltid vara uppiggande. Du bör inte anse dig själv vara filmintresserad om du inte utforskar den första halvan av 1900-talets filmer. I vissa fall kan det vara svårt att ta in en film som är 50-60 år gammal då skådespeleri etc. var så annorlunda mot idag. Ser man dock tillräckligt många så kan man börja urskilja vad som är bra och mindre bra samt vad som fortfarande håller idag.

The treasures of Sierra Madre(1948) behandlar mänsklig girighet, paranoia och desperation. Två amerikanska män, utfattiga och arbetslösa, driver runt i en liten stad i Mexiko i mitten av 20-talet och försöker bara att överleva dagen. Av en slump träffar de på en gammal man som ägnat i stort sett hela sitt liv åt att gräva efter guld. De båda vännerna lockas av rikedomarna som kan drabba den som verkligen hittar guld men varnas av den gamle mannen att ett stort guldfynd kan få vilken man som helst att förlora mer än han funnit.

Det bästa med den här filmen är skådespeleriet och det totala vänskapliga förfallet som sker huvudkaraktärerna emellan. Filmen visar tydligt hur mänsklig natur kan vända de bästa av vänner mot varandra men även hålla dem samman. Alla tre huvudrollsinnehavare(Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt) gör bra roller och det blir väldigt spännande emellanåt. Om du sett alldeles för få filmer från förr, se den här!

DUKE SÄGER
7/10.

DOOMSDAY

Guilty pleasure när det är som bäst!

Okej... för det första: Den här filmen är inte bra!
Men... det betyder inte att den dålig! Nej, nej... den här filmen är kanske något av det roligaste jag sett i år. Doomsday (2008) är ren och häftig underhållning.

Filmen utspelas i en nära framtid. Ett dödligt virus sprids i Storbrittanien och... äsch, vem bryr sig egentligen, eller hur?
Man ser inte såna här filmer för dess budskap och endimensionella karaktärer. Man ser den för vad den har att erbjuda. Nämnligen: biljakter, explosioner, splatter och massa, MASSA action. Bra action också.
Den här filmen är inget annat än en hyllning till de gamla goda science fiction filmer från 80-talet. Filmer som Escape from New York (1981), The Road warrior (också 1981... vilket år!). Till och med musiken låter som om självaste John Carpenter tog fram sin synth och gjorde en comeback som filmkompositör!
Ja... den här filmen är en pärla. En riktig dum pärla. Med hyfsade skådespelare (bl.a en kaxig Bob Hoskins, en som alltid överspelande Malcolm McDowell och en tuff och sexig Rhona Mitra), sköna one-liners, dum intrig och fantastisk ultravåld.
Som sagt... guilty pleasure! Och det som gör den till en sådan film är dess attityd För den här filmen försöker inte vara något annat än vad den är: en skön b-film. Och såna behöver man också se, då och då...

GONZO SÄGER
7/10.

STAR WARS - THE CLONE WARS

"Mjölka ur konceptet, vi måste."

Syftet med en animerad Star Wars-film måste ju vara att blidka horderna av nördar som inte går till sängs om nätterna utan att be en Lucas-bön om att farbror George skall göra tre filmer till. Eller är det helt enkelt för att det finns så många möjligheter till parallell-historier och utsvävningar i Star Wars-mytologin?

Ett animerat klonkrig har kanske somliga av er redan sett i och med den cell-animerade serien som sändes tre säsonger på TV-kanalen Cartoon Network. Den här datoranimerade långfilmen kör vidare på konceptet och utspelar sig mellan Episod 2 och 3. I spetsen ser vi Obi-Wan och Anakin som leder styrkor av klonkrigare för att eliminera Separatister som gaddat ihop sig mot Republiken. Anakin, som alltid varit den impulsive och bångstyrige får en likasinnad Padawan på halsen vid namn Ahsoka. Mer om handlingen vill jag inte avslöja då det inbitne fanet av naturen vill upptäcka allt själv utan att få det förstört i förväg.

För det första så måste jag säga att den här filmen är oväntat godkänd. Det var upplagt för fiasko men den är bättre än förväntat. Maffiga krigsscener med laserstrålar och allt som hör till Star Wars samt ljussabel-fäktning, så klart.

Tyvärr är filmen alldeles för ojämn. Tempomässigt så är det inget att klaga på ända fram till sista akten då det dalar totalt och slutet förblir antiklimaktiskt. Utöver det så känns det som att hela produktionen har varit ett projektarbete med syfte att få olika viljor igenom samt att fungera i grupp och sedan leverera ett diplomatiskt resultat... typ. Med andra ord så kan filmen inte bestämma sig om den ska vara tuff och hård, vilket den emellanåt är, eller om den ska vara lite lättsam så att de mindre ska tycka om den. Ett praktexempel är den totala skillnad på stämning då krigsscenerna är väldigt bra och Star Wars-världen tar tag i en för att stunden senare brytas tack vare Anakins och Ahsokas förbaskade kommenterande av allt som händer. Det känns som att de båda vet att animatörerna kommer animerade dem ur alla knipor de hamnar i, så därför skämtar de eller kommenterar bort allt. Enerverande.

Animationen kan till en början tyckas hafsig, kantig och ryckig men efter ett tag så kommer man in i det. Om du är ett Star Wars-fan så blir du garanterat underhållen. Om du tyckte de "riktiga" Star Wars-filmerna var endast godkända... se en annan film.

DUKE SÄGER
5/10.

I'M NOT THERE

Välspelad, men ointressant 2...

Jag är faktiskt en stor fan av Bob Dylan. Highway 61 revisited och Blood on the tracks är två av mina allra favorit album.
Så jag var ganska nyfiken på Todd Haynes experimentfilm I'm not there (2007).

Och... ja... visst, den är speciell. Fast... ointressant. Bob Dylan är lite av en enigma. En gåtfull person som är svår att få rätt på. Många har försökt analysera honom och hans texter, i försök att få reda på sanningen på människan Dylan. Han är en mytomspunnen man... och den här filmen försöker inte att ge en verklig bild av Dylan.
Genom att låta sex olika skådespelare spela Dylan, eller, "Dylan", så låter Todd Haynes oss själva att bilda vår egen uppfattning om honom. Vem är han egentligen?

Sanningen är att jag orkar faktiskt inte bry mig. Denna film är pretentiöst och poänglös som bara en studentfilm kan vara. Fylld med tafflig symbolik och scener som ibland inte leder till nåt.
Alla som spelar "Dylan" gör fenomenala prestationer ( speciellt Cate Blanchett och Heath Ledger, som den kvinnliga sidan av Dylan, respektive stjärnan Dylan). Men i slutändan så betyder det inte så mycket. För när väl filmen är slut så finns det bara en sak jag tänker på: Att vara Bob Dylan måste väl vara en aning mer spännande och underhållande än denna film?


GONZO SÄGER
4/10.

IN THE VALLEY OF ELAH

Välspelad, men ointressant 1...

För några år sen så fick Paul Haggis ett gigantiskt genombrott med den Oscarsbelönade Crash (2005). Jag var nog en av de som tyckte att filmen var ganska bra första gången jag såg den. Andra gången jag såg den... inte lycka bra. Välspelad, men fylld med klichéer Så... jag hade väl inte några gigantiska förväntningar på In the valley of Elah (2007).

En morgon får den f.d. soldaten Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) ett samtal, om att hans son är försvunnen. Det Hank inte visste var att sonen, som varit i Irak i 18 månader, var precis tillbaka. Och att han har försvunnit... i sitt eget hemland.

Det är inledningen på det som kunde ha varit en spännande och stark thriller. Istället fick jag se en halvtråkig film, som är fylld med dålig symbolik (den upp- och nedvända flaggan i inledningen och slutet fick mig att skratta lite) och de typiska klichéerna från alla snutfilmer man har nånsin sett.
Visst är den välspelad. Tommy Lee Jones gör kanske en av sina bästa rollprestationer. Och Charlize Theron, i rollen som en polis som hjälper Hank, gör också en bra prestation. Trots att hennes roll är klichén jag nämnde innan.
Nu vill jag inte få er att tro att filmen är en kalkon. Så är det faktiskt inte. Den innehåller några fantastiska scener och den är lite spännande, speciellt när man får reda på sanningen bakom försvinnandet. Den är bara ointressant. Den skulle lätt ha kunnat vara en miniserie man såg på tv.


GONZO SÄGER
5/10.

THE MUMMY: TOMB OF THE DRAGON EMPEROR

Stark kandidat till årets sämsta film...

Jepp... så dålig är den. Först måste jag säga att jag har inget emot de två första Mumien filmerna. De är varken bra eller dåliga. Bara... meh. De är såna typ av filmer som man glömmer medan man ser de.
Men denna film... oj, oj, oj! Usla effekter, usla skådespelare, usel manus och usel regi. Det finns inga bra saker att säga om den här filmen.
Det var hemskt att se så fantastiska skådisar som Maria Bello (Autofocus, History of violence) och Anthony Wong (Exiled, Hard Boiled, Infernal affairs), försöka leverera så usla repliker med känsla. Men... det kanske finns vissa av er som är sugna på att se Brendan Fraser göra en av de uslaste rollprestationer på bio i år eller se Jet Li förvandlas till en usel animerad trehövdad drake... se då denna film. Fast ni kan lika gärna slänga era pengar i sjön.
Nä... gör så här istället: Om ni är sugna på en riktig bra äventyrsfilm... hyr Jakten på den försvunna skatten istället. Och håll er så långt borta ni kan från denna hemska kalkonfiaskon till film...

GONZO SÄGER
0/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

ROYAL FLASH

En feg mans galna resa...

Royal Flash (1975) är en liten pärla till film. Ingen mästerverk, det är ju trots allt Richard Lester (Superman 2 & 3) som har regisserat. Ingen regissör som är direkt känd för att göra direkta klassiker. Actionscenerna är rätt så taffliga. Humorn är barnslig och låg. Men vet ni vad? Det gör veeeerkligen inget.

Kapten Harry Flashman, spelad med glädje av Malcolm McDowell, är kanske en av de fegaste soldaterna i jorden. En man som hellre ljuger sig igenom ett slag, än att kämpa som en man. En person som av enbart tur har lyckats hålla sig levande och bli kapten. Med andra ord: en slemmig orm.


Filmen är baserad på George MacDonald Frasiers andra bok i serien om Harry Flashman. I denna historia får vi följa kapten Flashman genom en rad olika äventyr. Efter ett möte med den fruktade Otto von Bismarck, spelad av Oliver Reed, så hamnar Flash i en liten Europeisk land, där han får spela rollen som prins. Alla verkar veta vad som händer bakom kulisserna och vilken sorts komplott alla verkar sätta igång... förutom Flash, som går med på det hela, enbart för att kunna få en chans att ligga med prinsessan, spelad av Britt Ekland.
Det här är verkligen 100% guilty pleasure. Filmen hade nog inte varit så underbar och rolig om det inte hade varit för McDowells excellenta komiska timing. Att se honom ljuga sig igenom den ena dödliga situationen efter den andra... ja, jag grät lite. Så mycket skrattade jag. Lägg till också Britt Ekland, som oväntat nog är sjuk rolig som den iskalla och hämmade prinsessan. Och Oliver Reed som den ondskefulle Bismark... ett skådespel av enbart ondska. Ja... vet ni vad? Alla i denna film är magnifika. De verkar veta att är med i en fluffig film, men ger ändå 100%. Ja, denna film är verkligen inget mästerverk. Men ändå sjukt roligt. För skådespelarnas skull... ge den en chans!

GONZO SÄGER
6/10

O' LUCKY MAN

... eller: Hur man börjar som kaffeförsäljare och slutar som fattig skådis!

Lindsey Andersons episka O' Lucky Man (1973) är flera filmer i en. En komedi om arbetarklassen i Storbrittanien, en poetisk fantasi om drömmar, en poetisk drama om fattigdom, en oväntad spionfilm, en musikal, en meta-film och en cynisk samhällskritisk satir.
Denna film är allt annat än enkel... men... den är så underhållande och rolig att när filmen är slut, så känns det inte som om man har sett en tre timmar (!) lång mästerverk.


1968 så gjorde Lindsey Anderson den fantastiska IF..., en film som gav oss en inblick i den hårda och ambivalenta världen i en brittisk skola. Malcolm McDowell hade huvudrollen som Mick Travis, studenten som följde sina egna regler och som (kanske?) gjorde revolt...
I O' Lucky Man får vi fortsätta följa Mick Travis, som numera befinner sig i den "verkliga" världen utanför skolan och livnär sig genom att sälja kaffe från stad till stad. Det låter kanske som diskbänks realism av den mest deprimerande sorten, men det är allt annat än det. Vi leds in i en fantastiskt surrealiskt resa genom den hycklande och omoraliska världen vi lever i.
Mick Travis är lite av en föregångare till Forrest Gump. Smartare, så klart, men lika naiv. McDowell spelar honom till perfektion. Mick är våran "hjälte", en oppotunistisk ung man som vill vara rik och berömd, men vars naivitet leder honom till undergång.
Vi får följa honom från en sunkig kaffefabrik, till den mest deprimerande strippklubben nånsin, till kanske början av ny världskrig och till maktens korridorer.
Denna film är, som sagt, en episk äventyr, en fantasi där vi slutligen lämnas med frågan: "Vad är det som har hänt?" För denna film, liksom If..., ger inga riktiga svar. Vilket också är dess styrka. Det är som sagt en drömlik värld vi kastas in, som liknar verkligheten, men ändå inte.
Denna film är, enligt mig, Lindsay Andersons bästa film. Rolig så att man nästan börjar gråta, spännande för man har ju verkligen ingen aning vart den ska sluta och med kanske en av de mest överraskande och finaste slutsekvenserna nånsin! Lägg till Alan Price's (The Animals) underbara soundtrack, fylld med låtar som leder oss genom Micks bisarra äventyr... så har du kanske en av de bästa filmerna som har nånsin gjorts!

GONZO SÄGER
10/10.

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

PRINCESS MONONOKE

Fantasin flödar fritt.


Studio Ghibli kan uppfattas som en anime-studio som producerar mycket puttenutt-anime. Gulligt och mysigt i fantasifulla världar. Princess Mononoke(1997) går rakt emot detta och är en relativt skrämmande och väldigt våldsam historia vars tema genomsyras av människans arrogans och lystnad.

I sann Ghibli-anda bjuds tittaren på fantasifulla och magiska inslag och omgivningar. Filmens brister ligger tyvärr i att den har ett lite för långsamt tempo och trots de Ghibliska inslagen så blir man inte riktigt involverad. Då hjälten i filmen, prins Ashitaka, vill hjälpa bägge sidor så blir det svårt att heja på någon.

Animationen är i toppklass och det känns onekligen skönt att luta sig tillbaka mot lite cell-animation istället det CGI-dominerande filmmodet som råder inom animerade filmer idag. Karaktärsdesignen är lika imponerande som skrämmande då man undrar vad som rör sig i huvudet på de anställda på Ghibli-kontoret.

Hur som helst så är filmen sevärd om du gillar både anime och Studio Ghibli men det är ingen film som jag kommer återvända till. Ghibli-titlar som är en garanterad hit och mys i magen är istället My neighbour Totoro, Spirited Away och Nausicää of the Valley of the Wind. Princess Mononoke hamnar i mellanskiktet på Studio Ghiblis kvalitets-skala.

DUKE SÄGER
6/10

BADLANDS

På flykt från lagen.

Om du har sett True Romance och trodde det var en helt orginell och nyskapande film från Tony Scott/Quentin Tarantino så måste jag tyvärr meddela att den är starkt inspirerad av Badlands(1973). Parallellerna är många mellan dessa filmer och jag hyser stor kärlek för True Romance men jag måste säga att inspirationskällan är mycket bra även den.

Det som fascinerat mig mig sjuttiotalsfilmer är deras subtila stämning och hur de utmanar åskådaren. Moderna filmer är övertydliga och litar inte på sin publik ett dyft. I filmer från sjuttiotalet så tvingas du att tänka själv. "Hur kände han där? Åkte de bara därifrån nu? Varför då?" Mycket av den sköna stämningen hanteras i Badlands. Martin Sheen spelar sin roll som brottslingen Kit till perfektion. Trots att han sitter inne med en massa sunda åsikter och inte alls slår mig som en dum kriminell förlorare, så är han utan tvekan en smärre psykopat.

Filmen är väldigt enkel i sig, när jag tänker efter. Kit träffar Holly, de blir kära, deras kärlek blir fördömd av Hollys far. Vad göra? Det som Kit tycker krävs för att få behålla sin Holly. Allt spårar helt och hållet ur för de båda och de blir efterlysta i hela landet.

Tempot är väldigt bra och skådespeleriet lyfter filmen. Martin Sheen bidrar stort till filmens framgång och Sissy Spacek, som i princip aldrig är dålig, flankar honom vädigt bra. Helt klart en av de mest sevärda filmerna från sjuttiotalet.

DUKE SÄGER
7/10

KUNG FU PANDA

Det bästa av två världar: Animation och Kung Fu!

Kung Fu Panda är en liten pärla i animationsdjungeln. Det är en stor tributfilm till klassisk Kung Fu-film samt att den har den charmige pandan Po i spetsen, som Jack Black fyller med värme och humor. Po är en klumpig tjockis med en enorm kärlek till Kung Fu. Han fysik har dock limiterat honom till att jobba åt sin pappa i hans nudelrestaurang. När byns mästare Shifu utlyser att "Drakkrigaren" ska utses så faller lotten av ren tillfällighet på Po. Men det kommer visa sig att det finns inga tillfälligheter.

Kung Fu Panda(2008) bjuder på strålande animation(både CGI och cellanimation), spänning, superbra fightingscener, rolig slapstick, smarta skämt och bra röstinsatser från framför allt Jack Black och Dustin Hoffman. Jag skrattade, fnissade, älskade, och fällde tårar i denna involverande berättelse. Som en blixt från klar himmel så Kung Fu-choppar sig denna filmen rakt in i mitt hjärta.

Snälla, gör inte en andra film! Jag vill behålla det här äventyret oförstört i mitt minne.

DUKE SÄGER
8/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

MACON COUNTY LINE

SE UPP FÖR SHERIFFEN...

Ibland hittar man filmer som överraskar så mycket, att man inte vet vad man ska säga om dem...
MACON COUNTY LINE (1974) är en sådan film. När jag fick se den för några dagar sedan, så hade jag redan en klar uppfattning om den. Lågbudget, white trash film om korrumperade snutar i södra U.s.a som jäklas med några ungdomar som råkar passera en liten stad i the middle of nowhere...
Istället fick jag se film som börjar som en typisk b-film, med massa skratt, snabba bilar, halvnakna kvinnor... och som slutade som en mörk, obehaglig hämndfilm.

Filmen handlar om två bröder, som har bestämt sig för att åka omkring U.s.a under några dagar, innan de ska börja i det militära. De plockar upp en tjej som liftar... och sen bryter helvetet loss...

Att säga mer om den här filmen vore att förstöra den. För den innehåller många överraskningar, som till och med lämnade mig smått chockerad. Styrkan i filmen är sättet den är gjord. Lite av en dokumentär känsla i fotot, bra klippning och framför allt, bra skådespelare.
En annan sak som lyfter filmen är dess kluvna karaktärer. Det finns inga riktiga hjältar eller skurkar. Bara några enkla människor som utsätts för några hemska prövningar. De gör usla beslut som förändrar liv. Och i några fall... även mord. De riktiga bröderna Jesse och Alan Vint spelar de unga bröderna. Och ibland känns det inte som man ser skådespelare, utan två riktiga bröder som skämtar och skyddar varandra. Max Baer Jr spelar sheriffen, vars liv förvandlas till ett helvete. Om det var någon som överraskade mig, så var det han. Hans karaktär är en vanlig småstads sheriff. En bra äkta make, en god far... men också en aning rasistisk och framförallt, impulsiv. Hans karaktär känns inte som den typiske endimensionella sheriffen man alltid har sett i b-filmer. Utan som en riktig människa, som helt enkelt är inte perfekt!

Så... har ni chans att se denna pärlan till hämndfilm... take your shot!

GONZO SÄGER
7/10

NARNIA - PRINS CASPIAN

Bajs är fortfarande avföring även om man paketerar det snyggt.


Min avsky till Narnia - Prins Caspian(2008) tror jag mer kan beskrivas som ett hat. Jag hatar den. Det är ett starkt ord men det känns bra att hata den filmen. Sällan känner jag att jag fått tid stulen från mitt liv. Trailern lovade en stor uppgradering av den svaga första filmen och tankegången i mitt huvud var "Den kan ju inte vara sämre än ettan". Tji fick jag. Jag pinade mig igenom denna asdyra kalkon som inte ens dög till en whitetrash-Thanksgiving. Jag såg den med två kollegor och när vi tröttnat på den fåniga "sagolika" dialogen, det usla skådespeleriet samt det aldrig växlande tempot så började vi göra egna dubbade röster samt kommentera oss igenom resten av filmen. Det vill säga mer än en och en halv timme.

Skådespelarna som spelar barnakvartetten som återvänder till Narnia är så jävla dåliga så jag vill spy. De har ingen nyans överhuvudtaget utan behåller samma ansiktsuttyck genom hela filmen. Lägg dit en äcklig brittisk accent samt att den äldre flickan inte kunde sluta puta med sina jävla läppar eller stänga käften när hon inte sa något.

Allt är bara en tråkig CGI-fest dit man inte vill bli bjuden. Typ som när den minst populära i klassen hade kalas och man tvingades motvilligt att gå dit. Du känner ingen som helst sympati för karaktärerna då de bara är ett gäng störiga jävla barn. Lägg dit pratande grävlingar och en comic relief i form av en fäktande mus dubbad av Eddie Izzard. Stackars C.S. Lewis som fick sin saga, med all potential till bra filmunderhållning, våldtagen av filmmakare som är uppenbart desperata att upprepa Lewis' polare Tolkiens filmatiseringar av Sagan om Ringen.

Snälla, gör inte en tredje film... för helvete!

DUKE SÄGER
2/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse