DOOMSDAY

Guilty pleasure när det är som bäst!

Okej... för det första: Den här filmen är inte bra!
Men... det betyder inte att den dålig! Nej, nej... den här filmen är kanske något av det roligaste jag sett i år. Doomsday (2008) är ren och häftig underhållning.

Filmen utspelas i en nära framtid. Ett dödligt virus sprids i Storbrittanien och... äsch, vem bryr sig egentligen, eller hur?
Man ser inte såna här filmer för dess budskap och endimensionella karaktärer. Man ser den för vad den har att erbjuda. Nämnligen: biljakter, explosioner, splatter och massa, MASSA action. Bra action också.
Den här filmen är inget annat än en hyllning till de gamla goda science fiction filmer från 80-talet. Filmer som Escape from New York (1981), The Road warrior (också 1981... vilket år!). Till och med musiken låter som om självaste John Carpenter tog fram sin synth och gjorde en comeback som filmkompositör!
Ja... den här filmen är en pärla. En riktig dum pärla. Med hyfsade skådespelare (bl.a en kaxig Bob Hoskins, en som alltid överspelande Malcolm McDowell och en tuff och sexig Rhona Mitra), sköna one-liners, dum intrig och fantastisk ultravåld.
Som sagt... guilty pleasure! Och det som gör den till en sådan film är dess attityd För den här filmen försöker inte vara något annat än vad den är: en skön b-film. Och såna behöver man också se, då och då...

GONZO SÄGER
7/10.