STAR WARS - THE CLONE WARS

"Mjölka ur konceptet, vi måste."

Syftet med en animerad Star Wars-film måste ju vara att blidka horderna av nördar som inte går till sängs om nätterna utan att be en Lucas-bön om att farbror George skall göra tre filmer till. Eller är det helt enkelt för att det finns så många möjligheter till parallell-historier och utsvävningar i Star Wars-mytologin?

Ett animerat klonkrig har kanske somliga av er redan sett i och med den cell-animerade serien som sändes tre säsonger på TV-kanalen Cartoon Network. Den här datoranimerade långfilmen kör vidare på konceptet och utspelar sig mellan Episod 2 och 3. I spetsen ser vi Obi-Wan och Anakin som leder styrkor av klonkrigare för att eliminera Separatister som gaddat ihop sig mot Republiken. Anakin, som alltid varit den impulsive och bångstyrige får en likasinnad Padawan på halsen vid namn Ahsoka. Mer om handlingen vill jag inte avslöja då det inbitne fanet av naturen vill upptäcka allt själv utan att få det förstört i förväg.

För det första så måste jag säga att den här filmen är oväntat godkänd. Det var upplagt för fiasko men den är bättre än förväntat. Maffiga krigsscener med laserstrålar och allt som hör till Star Wars samt ljussabel-fäktning, så klart.

Tyvärr är filmen alldeles för ojämn. Tempomässigt så är det inget att klaga på ända fram till sista akten då det dalar totalt och slutet förblir antiklimaktiskt. Utöver det så känns det som att hela produktionen har varit ett projektarbete med syfte att få olika viljor igenom samt att fungera i grupp och sedan leverera ett diplomatiskt resultat... typ. Med andra ord så kan filmen inte bestämma sig om den ska vara tuff och hård, vilket den emellanåt är, eller om den ska vara lite lättsam så att de mindre ska tycka om den. Ett praktexempel är den totala skillnad på stämning då krigsscenerna är väldigt bra och Star Wars-världen tar tag i en för att stunden senare brytas tack vare Anakins och Ahsokas förbaskade kommenterande av allt som händer. Det känns som att de båda vet att animatörerna kommer animerade dem ur alla knipor de hamnar i, så därför skämtar de eller kommenterar bort allt. Enerverande.

Animationen kan till en början tyckas hafsig, kantig och ryckig men efter ett tag så kommer man in i det. Om du är ett Star Wars-fan så blir du garanterat underhållen. Om du tyckte de "riktiga" Star Wars-filmerna var endast godkända... se en annan film.

DUKE SÄGER
5/10.

I'M NOT THERE

Välspelad, men ointressant 2...

Jag är faktiskt en stor fan av Bob Dylan. Highway 61 revisited och Blood on the tracks är två av mina allra favorit album.
Så jag var ganska nyfiken på Todd Haynes experimentfilm I'm not there (2007).

Och... ja... visst, den är speciell. Fast... ointressant. Bob Dylan är lite av en enigma. En gåtfull person som är svår att få rätt på. Många har försökt analysera honom och hans texter, i försök att få reda på sanningen på människan Dylan. Han är en mytomspunnen man... och den här filmen försöker inte att ge en verklig bild av Dylan.
Genom att låta sex olika skådespelare spela Dylan, eller, "Dylan", så låter Todd Haynes oss själva att bilda vår egen uppfattning om honom. Vem är han egentligen?

Sanningen är att jag orkar faktiskt inte bry mig. Denna film är pretentiöst och poänglös som bara en studentfilm kan vara. Fylld med tafflig symbolik och scener som ibland inte leder till nåt.
Alla som spelar "Dylan" gör fenomenala prestationer ( speciellt Cate Blanchett och Heath Ledger, som den kvinnliga sidan av Dylan, respektive stjärnan Dylan). Men i slutändan så betyder det inte så mycket. För när väl filmen är slut så finns det bara en sak jag tänker på: Att vara Bob Dylan måste väl vara en aning mer spännande och underhållande än denna film?


GONZO SÄGER
4/10.

IN THE VALLEY OF ELAH

Välspelad, men ointressant 1...

För några år sen så fick Paul Haggis ett gigantiskt genombrott med den Oscarsbelönade Crash (2005). Jag var nog en av de som tyckte att filmen var ganska bra första gången jag såg den. Andra gången jag såg den... inte lycka bra. Välspelad, men fylld med klichéer Så... jag hade väl inte några gigantiska förväntningar på In the valley of Elah (2007).

En morgon får den f.d. soldaten Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) ett samtal, om att hans son är försvunnen. Det Hank inte visste var att sonen, som varit i Irak i 18 månader, var precis tillbaka. Och att han har försvunnit... i sitt eget hemland.

Det är inledningen på det som kunde ha varit en spännande och stark thriller. Istället fick jag se en halvtråkig film, som är fylld med dålig symbolik (den upp- och nedvända flaggan i inledningen och slutet fick mig att skratta lite) och de typiska klichéerna från alla snutfilmer man har nånsin sett.
Visst är den välspelad. Tommy Lee Jones gör kanske en av sina bästa rollprestationer. Och Charlize Theron, i rollen som en polis som hjälper Hank, gör också en bra prestation. Trots att hennes roll är klichén jag nämnde innan.
Nu vill jag inte få er att tro att filmen är en kalkon. Så är det faktiskt inte. Den innehåller några fantastiska scener och den är lite spännande, speciellt när man får reda på sanningen bakom försvinnandet. Den är bara ointressant. Den skulle lätt ha kunnat vara en miniserie man såg på tv.


GONZO SÄGER
5/10.

THE MUMMY: TOMB OF THE DRAGON EMPEROR

Stark kandidat till årets sämsta film...

Jepp... så dålig är den. Först måste jag säga att jag har inget emot de två första Mumien filmerna. De är varken bra eller dåliga. Bara... meh. De är såna typ av filmer som man glömmer medan man ser de.
Men denna film... oj, oj, oj! Usla effekter, usla skådespelare, usel manus och usel regi. Det finns inga bra saker att säga om den här filmen.
Det var hemskt att se så fantastiska skådisar som Maria Bello (Autofocus, History of violence) och Anthony Wong (Exiled, Hard Boiled, Infernal affairs), försöka leverera så usla repliker med känsla. Men... det kanske finns vissa av er som är sugna på att se Brendan Fraser göra en av de uslaste rollprestationer på bio i år eller se Jet Li förvandlas till en usel animerad trehövdad drake... se då denna film. Fast ni kan lika gärna slänga era pengar i sjön.
Nä... gör så här istället: Om ni är sugna på en riktig bra äventyrsfilm... hyr Jakten på den försvunna skatten istället. Och håll er så långt borta ni kan från denna hemska kalkonfiaskon till film...

GONZO SÄGER
0/10

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

ROYAL FLASH

En feg mans galna resa...

Royal Flash (1975) är en liten pärla till film. Ingen mästerverk, det är ju trots allt Richard Lester (Superman 2 & 3) som har regisserat. Ingen regissör som är direkt känd för att göra direkta klassiker. Actionscenerna är rätt så taffliga. Humorn är barnslig och låg. Men vet ni vad? Det gör veeeerkligen inget.

Kapten Harry Flashman, spelad med glädje av Malcolm McDowell, är kanske en av de fegaste soldaterna i jorden. En man som hellre ljuger sig igenom ett slag, än att kämpa som en man. En person som av enbart tur har lyckats hålla sig levande och bli kapten. Med andra ord: en slemmig orm.


Filmen är baserad på George MacDonald Frasiers andra bok i serien om Harry Flashman. I denna historia får vi följa kapten Flashman genom en rad olika äventyr. Efter ett möte med den fruktade Otto von Bismarck, spelad av Oliver Reed, så hamnar Flash i en liten Europeisk land, där han får spela rollen som prins. Alla verkar veta vad som händer bakom kulisserna och vilken sorts komplott alla verkar sätta igång... förutom Flash, som går med på det hela, enbart för att kunna få en chans att ligga med prinsessan, spelad av Britt Ekland.
Det här är verkligen 100% guilty pleasure. Filmen hade nog inte varit så underbar och rolig om det inte hade varit för McDowells excellenta komiska timing. Att se honom ljuga sig igenom den ena dödliga situationen efter den andra... ja, jag grät lite. Så mycket skrattade jag. Lägg till också Britt Ekland, som oväntat nog är sjuk rolig som den iskalla och hämmade prinsessan. Och Oliver Reed som den ondskefulle Bismark... ett skådespel av enbart ondska. Ja... vet ni vad? Alla i denna film är magnifika. De verkar veta att är med i en fluffig film, men ger ändå 100%. Ja, denna film är verkligen inget mästerverk. Men ändå sjukt roligt. För skådespelarnas skull... ge den en chans!

GONZO SÄGER
6/10

O' LUCKY MAN

... eller: Hur man börjar som kaffeförsäljare och slutar som fattig skådis!

Lindsey Andersons episka O' Lucky Man (1973) är flera filmer i en. En komedi om arbetarklassen i Storbrittanien, en poetisk fantasi om drömmar, en poetisk drama om fattigdom, en oväntad spionfilm, en musikal, en meta-film och en cynisk samhällskritisk satir.
Denna film är allt annat än enkel... men... den är så underhållande och rolig att när filmen är slut, så känns det inte som om man har sett en tre timmar (!) lång mästerverk.


1968 så gjorde Lindsey Anderson den fantastiska IF..., en film som gav oss en inblick i den hårda och ambivalenta världen i en brittisk skola. Malcolm McDowell hade huvudrollen som Mick Travis, studenten som följde sina egna regler och som (kanske?) gjorde revolt...
I O' Lucky Man får vi fortsätta följa Mick Travis, som numera befinner sig i den "verkliga" världen utanför skolan och livnär sig genom att sälja kaffe från stad till stad. Det låter kanske som diskbänks realism av den mest deprimerande sorten, men det är allt annat än det. Vi leds in i en fantastiskt surrealiskt resa genom den hycklande och omoraliska världen vi lever i.
Mick Travis är lite av en föregångare till Forrest Gump. Smartare, så klart, men lika naiv. McDowell spelar honom till perfektion. Mick är våran "hjälte", en oppotunistisk ung man som vill vara rik och berömd, men vars naivitet leder honom till undergång.
Vi får följa honom från en sunkig kaffefabrik, till den mest deprimerande strippklubben nånsin, till kanske början av ny världskrig och till maktens korridorer.
Denna film är, som sagt, en episk äventyr, en fantasi där vi slutligen lämnas med frågan: "Vad är det som har hänt?" För denna film, liksom If..., ger inga riktiga svar. Vilket också är dess styrka. Det är som sagt en drömlik värld vi kastas in, som liknar verkligheten, men ändå inte.
Denna film är, enligt mig, Lindsay Andersons bästa film. Rolig så att man nästan börjar gråta, spännande för man har ju verkligen ingen aning vart den ska sluta och med kanske en av de mest överraskande och finaste slutsekvenserna nånsin! Lägg till Alan Price's (The Animals) underbara soundtrack, fylld med låtar som leder oss genom Micks bisarra äventyr... så har du kanske en av de bästa filmerna som har nånsin gjorts!

GONZO SÄGER
10/10.

Filmen förtjänar
Hobbykritikernas
utmärkelse

PRINCESS MONONOKE

Fantasin flödar fritt.


Studio Ghibli kan uppfattas som en anime-studio som producerar mycket puttenutt-anime. Gulligt och mysigt i fantasifulla världar. Princess Mononoke(1997) går rakt emot detta och är en relativt skrämmande och väldigt våldsam historia vars tema genomsyras av människans arrogans och lystnad.

I sann Ghibli-anda bjuds tittaren på fantasifulla och magiska inslag och omgivningar. Filmens brister ligger tyvärr i att den har ett lite för långsamt tempo och trots de Ghibliska inslagen så blir man inte riktigt involverad. Då hjälten i filmen, prins Ashitaka, vill hjälpa bägge sidor så blir det svårt att heja på någon.

Animationen är i toppklass och det känns onekligen skönt att luta sig tillbaka mot lite cell-animation istället det CGI-dominerande filmmodet som råder inom animerade filmer idag. Karaktärsdesignen är lika imponerande som skrämmande då man undrar vad som rör sig i huvudet på de anställda på Ghibli-kontoret.

Hur som helst så är filmen sevärd om du gillar både anime och Studio Ghibli men det är ingen film som jag kommer återvända till. Ghibli-titlar som är en garanterad hit och mys i magen är istället My neighbour Totoro, Spirited Away och Nausicää of the Valley of the Wind. Princess Mononoke hamnar i mellanskiktet på Studio Ghiblis kvalitets-skala.

DUKE SÄGER
6/10